Faktiska bevis för tarot

Det tidigaste faktiska beviset på en kortlek kommer från Kina, där det finns en spelkortlek från 900-talet bevarad.

På 1300-talet skapade Jacque Gringonneur, astrolog och kabbalist, tre kortlekar för att roa den franske kungen Charles VI. Detta står noterat i en inventarieförteckning från det franska hovet, anno 1392. Det är osäkert om det var egentliga Tarotlekar. Det är också osäkert om det var tre fullständiga lekar eller om det var en fullständig Tarotlek, som var uppdelad i tre delar; Stora Arkanan, de numrerade korten i Lilla Arkanan samt Hovet. Tyvärr finns endast 17 kort bevarade av denna lek, men de kan å andra sidan beskådas av allmänheten på Bibliotèque Nationale i Paris. Dessa kort innehåller symboler både från astrologin och Kabbalan. P.g.a. vissa detaljer på korten finns det teorier om att de har skapats efter ett original som härstammar ända från 1100-talet.

Korten blev mycket populära och spreds under 1400- och början av 1500-talet hos överklassen i Europa. Från 1415 finns (nästan) en hel Tarotlek, den s.k. Visconti-Sforza-leken, bevarad. Den framställdes i Venedig och finns idag i privat ägo hos en italiensk adelsfamilj, som bor strax utanför den norditalienska staden Bergamo. Denna lek ligger till grund för den ”Franska skolan”.

Edward IV förbjöd importen av tarotkorten till England på 1400-talet, men genom de kringvandrande Zigenarnas/ Romenras försorg, fick den engelska adeln ändå tillgång till dom. Av rädsla för kungliga repressalier användes de dock endast i hemlighet. I Sverige har man känt till Tarotkort sedan 1500-talet.

På 1700-talet återupptäckte en fransk arkeolog, frimurare och mystiker, Antoine Court de Gébelin, Tarotkorten när han gjorde efterforskningar för sina böcker. Marseille-leken, vars kort fortfarande ofta används som källa för nya lekar, härstammar från de som beskrivs i hans bok ”Le Monde Primitif”, och som utkom första gången 1773. I den skriver han också att Tarotkorten kan härstamma från Egypten.

Intresset för korten väcktes återigen i mitten av 1800-talet, då Eliphas Levi gav ut en bok, ”Dogma and Ritual of Transcendental Magic”, där han kopplar ihop de 22 korten ur stora Arkanan med de 22 Hebreiska bokstäverna. Han placerar också Dåren, kort nr 0, mellan kort nr XX, Domen, och kort nr XXI, Världen.

1886 grundades ”The Hermetic Order of the Golden Dawn” i England, som ett resultat av upptäckten och tydningen av några urgamla manuskript. En av de saker som intresserade medlemmarna mycket, var den rätta placeringen av Dåren i Tarotleken. 1910 publicerade Arthur Edward Waite en bok, ” The Pictorial Key to the Tarot” och efter hans instruktioner ritade Pamela Colman Smith den Tarotlek som kom att kallas för Raider-Waite. Waite anses ha haft förmågan att i korten rekonstruera den ursprungliga symboliska meningen, som hade förlorats eller ändrats under årens lopp. Det finns de som menar att symbolerna medvetet ändrats för att vilseleda de romersk-katolska prästerna, och hindra dom från att utnyttja korten till sina egna själviska syften. Waites bok och Tarotlek ligger till grund för den ”Engelska skolan”. Andra kända medlemmar i eller sympatisörer till The Golden Dawn, som intresserade sig för Tarotologins traditioner är poeten W. B. Yeats och författaren T. S. Elliot, som i sin bok ”The Waste Land”tar upp Tarotkorten. Det gör även Charles Williams i sin bok ”The Greater Trumps”, P. D. Ouspendsky i ”A Model of the Universe” och William Lindsay Gresham i ”Nigthmare Alley”.

DELA MED DIG: